Fin skildring av dottern bortom idolen
PORTRÄTTERAD 23 juli 2011 hittades Amy Winehouse död i sin säng, 27 år gammal. Orsaken: alkoholförgiftning. Till årsdagen har Erika Hallhagen läst två biografier som med olika resultat försöker skildra den hyllade artistens liv.
21 juli 2012 kl 01:00
SAKPROSA
AMY WINEHOUSE – EN OMÖJLIG KÄRLEK
Mick O’Shea, Övers. Björn Linné
198 s. Norstedts
Mitch Winehouse, Amy, my daughter, 341 s. Harper Collins
Det finns de som menar att Mitch Winehouse, Amy Winehouse far, profiterar på sin dotter. Tack vare henne fick han en chans att ställa undan taxibilen och själv ge ut en skiva där han tolkar jazzklassiker. Och nu, lagom till ettårsdagen av dotterns död, 23 juli, kommer hans bok ”Amy, my daughter”.
Men när det gäller att parasitera på 00-talets kanske största artist gör andra ett bättre jobb.
Tidningar som The Sun och News of the world får förvisso en känga i ”Amy Winehouse – En omöjlig kärlek” som nu kommer på svenska. Men utan omsvep erkänner författaren Mick O’Shea själv redan i inledningen att han inte tidigare ”varit intresserad av vare sig Amy eller hennes musik”. Hans biografi, som på engelska har undertiteln ”A losing game” efter Winehouses låt ”Love is a losing game”, rafsades ihop veckorna efter sångerskans bortgång och kom ut samma år i hemlandet.
O’Shea har tidigare bland annat gjort sig skyldig till böcker om sina barndomshjältar Sex Pistols och en Guns N’ Roses-encyklopedi. Och mycket riktigt är detta ett författarskap i bästa Mojo- och Uncut-anda. Kalenderbitarna får de gammaltestamentligt tradiga uppräkningar som behövs för att kunna vinna 10000-kronorsfrågan på ämnet ”männen som låg bakom Amy Winehouses framgångar”. Som den ”Mayfair-trekant” som samarbetade med sångerskan på hennes debutskiva Frank.
Och här kan inte författaren hålla tillbaka fantasins vindlingar: ”I den intima studioatmosfären kan man anta att de tre manliga låtmakarna utvecklade känslor för Amy som inte bara var av professionell karaktär – i synnerhet när man tänker på att flera av hennes sånger var fulla av sexuella anspelningar”.
För detta var ju på den tiden som Amy Winehouse enligt boken fortfarande var fräsch, storögd och oskuldsfull. Innan hon förvandlades till ”en plågad karikatyr med bikupefrisyr och en böjelse för vulgära sjömanstatueringar”, inte längre en ”flicka man kan ta hem och visa upp för mamma”.
Även Mitch Winehouse är förtjust i att minutiöst redogöra för olika turer i dotterns karriär, men i hans nästan dubbelt så tjocka biografi är Amy Winehouse i större utsträckning själv ansvarig för sina framgångar.
Hennes röst och hennes längtan efter att stå i rampljuset fanns där sedan barnsben, precis som hennes fallenhet för att ställa till skandaler. Det berättar pappa Mitch, medan han hämtar andan efter att ha kånkat hem dotterns klädpåsar från Selfridges. Han tillstår att han nog har skämt bort Amy och hennes storebror Alex, i synnerhet efter att han skilt sig från deras mor Janis Winehouse när Amy var nio år. Men hans curlande får onekligen andra proportioner i och med dotterns drog- och alkoholmissbruk.
Mitch Winehouse vill i sin fina skildring ge den sanna bilden av Amy Winehouse, den bortom paparazzibilderna av en raglade utmärglad stjärna med dimmig blick. Men mer än något annat är boken en anhörigberättelse – ett sätt att bearbeta sorgen efter ett älskat barn.
Med hjälp av sina dagboksanteckningar från de tunga åren lotsar Mitch Winehouse läsaren genom det scenario som närstående till missbrukare tvingas uppleva:
Varje dag vaknar man upp med den konstanta oron över vad som ska hända härnäst, en fruktansvärd hjärtklappning när det visar sig vara dåliga nyheter, den förkrossande känslan av déjà vu – och vetskapen om att hur mycket man än engagerar sig så kommer man antagligen hamna här igen.
Samtidigt som han visar prov på klarsynthet är han i vissa fall framförallt en pappa som försvarar sitt barn. Den bröstförstoring hon lät göra mot slutet var bra för hennes självförtroende. Alla gånger han hittar henne på träningscykeln är tecken på att hon börjar må bättre. Och exmaken Blake Fielder-Civil benämns som ”ett avskum” som ensam bär skulden till sin före detta kärestas drogproblem.
Amy Winehouses kamp mot droger och alkohol pågick för öppen ridå och slutet är lika oundvikligt och tungt som i ”Blonde”, Joyce Carol Oates roman om Marilyn Monroe. Men till skillnad från i den saknas i bägge biografierna Amy Winehouses egen röst. I den första blir hon en marionett, i den andra överskuggas hon av faderns desperation och sorg.
I själva verket var just hennes röst det allra viktigaste, inte bara hennes otroliga sångregister, utan också hennes frispråkighet både som artist och som låtskrivare. Meningar som ”The only time I hold your hand is to get the angle right” i uppbrottslåten ”In my bed” förtjänar så oändligt mycket mer än att utvecklas till en snuskig fantasi hos en trött biografiförfattare.