Gabriel Forss kommer direkt från Nyhetsmorgons studio. Trots att han har varit med i tv otaliga gånger genom åren som vinnare av Melodifestivalen med bandet Blond, med kören One Voice, som körledare i Körslaget – var han nervös, berättar han. För nu handlar inte intervjuerna längre om musik, utan om honom själv. Mer exakt om hans självbiografi ”Äntligen” och om hans kamp med att förena sin kristna tro med sin homosexualitet.
”I kyrkan predikade pastorn om att Gud hade skapat alla till sin avbild. Men vi var alla unika och det fanns ett stort värde i de olika gåvor som vi fått. Han berättade vidare att man skulle uppmuntra varandras olikheter. Massor av exempel radades upp söndag efter söndag men aldrig kom det en beskrivning som passade på mig.”
Gabriel Forss kan inte minnas att det var någon som konkret sa att homosexualitet var fel. Men han förstod det ändå, av tystnaden. Så han stängde av de där förbjudna känslorna som han kunde känna för andra killar. Men det växte i honom, växte till en stor ångestklump i magen, och till sist blev den så stor att den trängde ut som panikångest-attacker.
Efter många års kamp gav han upp. Accepterade att han var homosexuell och satte Gud på paus. För är man homosexuell, kan man inte samtidigt vara kristen, det visste han ju. Men ångesten försvann inte. Det var fortfarande en bit som saknades. Gabriel saknade sin Gud.
Men sedan några år tillbaka är den där långa kampen över. I dag får han ihop sina tre G:n – Gabriel, Gud och gay.
Allt det här var länge en berättelse som bara var hans egen. Han kände aldrig ett behov av att prata om sin sexuella läggning med några andra än sina vänner och sin familj.
- Men så har jag förstått att det finns väldigt många människor som sitter i frikyrkor runt om i Sverige som känner som jag har känt, säger Gabriel Forss. Och jag hoppas att min bok kan hjälpa någon annan som inte har vågat acceptera sig själv än.
Så nu berättar han för hela Sverige. Sitter mitt emot Henrik Johnsson och Annika Jankell i en soffa på Nyhetsmorgon och läser högt ur sin bok. Slår sig en halvtimme senare ner i en av stolarna i Grand Hotels restaurang och beställer in en omelett med skinka och champinjoner – han hann inte äta någon frukost innan tv-intervjun – och berättar för Dagens läsare.
Gabriel är fortfarande medlem i sin hemförsamling i Katrineholm, ”Det är skönt att höra hemma någonstans”, även om han inte har varit aktiv där på länge. Och han går regelbundet i kyrkor i Stockholm. I boken skriver han om hur Pingstkyrkan länge var som en trygg famn och hur hans vänner i kyrkan inte brydde sig om att han var annorlunda medan han blev mobbad i skolan. Så boken är ingen arg och bitter uppgörelse, men en slags vädjan om förändring. För trots allt var det något han saknade under sin uppväxt i kyrkan. Något som gjorde honom illa.
- Jag vill inte smutskasta någon, jag vill bara berätta min story. Pingstkyrkan har gett mig mycket gott, men det här är en bit som jag upplevde fattades där och som man inte hade tagit tag i.
Gabriel konstaterar att de flesta församlingar har accepterat att man kan vara rik eller fattig, alkoholist eller nykterist, skild eller gift, sjuk eller frisk, svart eller vit – och ändå får vara med. Men att vara straight eller gay, är inte lika självklart. Han vet inte säkert varför, men han har en teori om varför det är så svårt att prata om, och acceptera:
- Även om man inte har upplevt en skilsmässa, kan man ändå föreställa sig det. Men om man inte alls är gay och inte känner någon som är det, är det så långt borta. Man kan inte relatera till det.
Gabriel önskar att hans bok ska innebära att man börjar prata med varandra om homosexualitet på ett nytt sätt i kyrkan. Och helst att alla blir accepterade som de är.
- Vi kommer alltid att tycka olika om saker, det kan jag inte ändra på. Men Gud har ändå sagt att vi ska älska varandra, och jag tycker att man ska tänka ett steg längre. Vad får det för konsekvenser att jag säger min åsikt? Är det värt det?
En dag när Gabriel mådde som sämst hörde han dåvarande biskop Caroline Krook tala om homosexualitet på tv. Hon sa ungefär att den homosexualitet som Bibeln kände till inte innebar kärlek mellan två människor av samma kön, utan att en äldre man våldförde sig på en yngre man. Det blev Gabriels livlina. Kanske kunde man vara både homosexuell och kristen. Kanske älskade Gud även honom.
I sin bok beskriver Gabriel hur han lät hjärtat tala mer än hjärnan för att hitta Gud igen.
Men finns det inte en risk då att du har skapat en egen gud som passar in i ditt liv i stället för att hitta den verklige guden?
- Absolut, så kan det säkert vara. Men så är det för alla människor. Alla har vi vår bild av hur Gud är och ser på honom på olika sätt. Ingen kan säga att så här är Gud, det här är rätt, utan vi måste utgå från våra egna erfarenheter. Det är samma Gud jag tror på nu som jag hade med mig från min barndom, men han ser annorlunda ut.
Han påpekar också att Jesus aldrig säger att det är fel att vara homosexuell.
- Och Jesus är ju ändå Guds son, så skulle det vara otroligt helt åt pepparn tycker jag att han borde ha sagt det ordentligt. Men jag ska också understryka att jag inte är någon teolog. Jag är bara en människa som tror på Gud.
Omeletten är uppäten, teet urdrucket. Ute lyser solen från en ljusblå himmel, och snart ska Gabriel sätta sig i bilen och köra söderut. Mot hemstaden Katrineholm. Under helgen ska han leda ett körläger med hundra deltagare som avslutas med en konsert i en kyrka. Han ska tillbaka dit allt började, men när han den här gången ställer sig framför kören och i kyrkan har många troligtvis läst den stora artikeln om honom i lokaltidningen eller sett intervjun på Nyhetsmorgon.
- Det känns lite pirrigt, men mest ganska bra. Det här är ju jag och nu är jag helt öppen och sann.
Och han är inte ensam.
- Att Gud finns är för mig lika självklart som att det kommer vatten ur kranen. Gud är jätteviktig för mig i dag. Han är bara kärlek för mig och jag vill verkligen inte vara utan det.
